Karin Anostam

Saturday, December 30, 2006

Sista dagen

Sista dagen som jag skriver på min blogg och nästsista dagen på året.
Jag ämnar lägga ner mitt bloggande för en tid. Vi får se när och om jag känner mig motiverad att starta igen. Jag kommer nu att i huvudsak ägna mig åt mitt uppdrag som vice ordförande i Barn, Utbildning och Kulturnämnden. Det känner jag mig väldigt motiverad för, i synnerhet då kommunen från den 1 januari tar över huvudmannaskapet för Naturbruksgymnasiet och jag brinner för att se den skolan utvecklas. Den 25 januari bildar vi en förening i Hälsingland för utveckling av livsmedel, Hälsinge Livs.Syftet är att jobba för en utveckling av hela kedjan från råvaruproduktion till konsument.Det finns massor av spännande saker att bita i men först åker kärleken och jag på en veckas semester till solen någonstans och bara vilar, vilar och vilar...Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År och tackar för ert intresse av att läsa min blogg.

Wednesday, December 13, 2006

Varje dag är en gåva

Två veckor under hård press har förflutit. En cancertumör i familjen har vänt upp och ner på våra liv. Vi har gått från hopp till förtvivlan till hopp igen. Nu tror vi att vi fixar det med hjälp av världsledande specialister på Akademiska i Uppsala. Imorgon börjar en tuff cellgiftsbehandling på Ingvars son.Nya värderingar infinner sig. Varje dag är en gåva. Varje dag då du får vara med dina nära och kära. Vi lägger så mycket värde i materiella ting, inte minst när det lackar mot jul. Jag har alltid tyckt att det bästa med julen är att få umgås med varandra, nu betyder det ännu mer!
Jag fick en tänkvärd berättelse på min mail idag som jag stoppar in här.Läs och begrunda.


En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet
framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket
stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med
golfbollar.


Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte
till att den var det.


Då lyfte professorn upp en ask med
småsten och hällde dem i burken.
Han skakade den lätt Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan
golfbollarna.


Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den

var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i
burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.


Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett
enhälligt "ja".


Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde

hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående
tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.


"Nu", sa professorn medan skratten klingade ut, "vill jag att ni påminns om

att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de
viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert

hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod -
ändå skulle uppfylla och berika ert liv.


Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem,jobb

och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.


"Om ni lägger sanden i burken först", fortsatte professorn, "går det inte
att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet.
Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som
är viktigt för dig.


Så.. var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet.
Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt
det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är
mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först - sakerna som verkligen
betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara
sand."


En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.


Professorn log. "Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa
er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats
för en fika med en vän."